2008

Vampyrer              lörd 14 juni 2008
Nattliga.

Mörka.

Långa.

Smala.

Mogna … dock inte äldst.

Dansar med långa, eleganta, underbara steg, i mitten på dansgolvet …

Och har ett speciellt sätt att titta på en när de bjuder upp …

Uppifrån.

Intelligent.

Självsäker.

Stolt.

Nästan arrogant … som om de bjöd upp med bröstkorgen.

Fast den – bröstkorgen - känns inte så mycket sedan när man dansar.

För i deras vampyr - abrazo omfamnas man av ren energi …

Gudomligt känns det som …

Eller var det dess motsats?…

För man förflyttas ju till en annan dimension …

Dansar till Pugliese …

Laurenz …

De Angelis …

Troilo …

Äcklas av bara tanken på att dansa milonga …

Tangofilosofer som hest pratar om  p a u u u s e r …

Som munnen uttalar som om det vore röken av en cigarr.

Och det gäller livet …

Eller var det dess motsats? …

Vampyrer … röker hela tiden.

Lägger sig i någon kista när solen går upp …

Återuppstår när mörkret faller, lagom till kvällens milonga.

Natten i Buenos Aires öppnar sig för mig …

Och jag dansar med vampyrerna …

Vilken Pugliese!   fredag 25 januari 2008

Som en pil träffar Pugliese mitt inre så djupt … så djupt! … att det smärtar.

 Jag tappar andan när musiken börjar och mitt smärtande hjärta försöker skydda mig genom att omedelbart gömma min blick. Jag blundar, tittar neråt och törs inte höja blicken.

När hjärtat öppnas så totalt gäller det att inte gå upp med fel kille. Jag menar, det är för känsligt. Det gäller att veta vem man bjuder upp så att man inte riskerar smärtan över att hamna i någon famn som inte är bered på det vidöppna hjärtat.

Men att undvika andras blickar måste göras elegant. Att visa att man inte känner för att dansa, för stunden, kan såra även den käraste av blickar.

Utan att höja blicken försöker jag komma ihåg vem som sitter på andra sidan pistan.

Bestämmer mig för att titta till bordet där hövdingarna sitter.

De brukar gå upp på en gång med de utvalda gudinnorna, så sannolikheten att någon av dem är kvar och tittar på mig är minimal. Men musiken påverkar mig så mycket just nu, att jag vågar mig upp endast med ett sådant "säkert kort". Annars får det vara, för hjärtat blöder …känns det som.

Målmedvetet höjer jag min blick mot det enda bord som är möjligt just nu.

Den möts, till min förvåning, av en blick som jag länge har varit nyfiken på.

Den äldste av en tregenerationers milongueros tittar på mig och bjuder upp. Just när hjärtat är som mest sårbart ger ödet mitt dröjande den här möjligheten.

Men, egentligen är jag lite osäker angående den här milongueros dans för jag har dansat med hans son. Enligt min personliga erfarenhet påverkas sonen, som är en ganska känd lärare, negativt av uppmärksamheten han ser till att skapa runt sig själv. Jag har upplevt honom som prestationsinriktad och frånvarande som resultat av pressen från den rollen han befinner sig i. Hade han ärvt den för mig förödande svagheten av sin far? 

- Hola! säger jag.

- Hola, säger han med ett brett leende och vi går in i en abrazo som känns lovande.

Löftet abrazon gav håller. Från det allra första steget blir kropparna fullständigt samspelta som om vi inte hade gjort någonting annat än att dansa med varandra i åratal. Impulserna jag får av honom förhöjer intensiteten i mina rörelser som i sin tur ger honom styrka till en ny impuls. Våra dansande kroppar ger näring till ett flöde som saknar ägare och blir starkare än summan av våra enskilda styrkor. Vår dans lämnar oss som individer och blir transcendental, ren skapelse som får eget liv. Jag kommer in i ett tillstånd där mitt medvetande lämnar min kropp och jag kan betrakta vår dans som en skapelse utanför mig själv. 

-  Vilken Pugliese vi fick dansa till! säger jag, klart lyrisk efter första dansen.

-  Si. Värd den första tandan tillsammans, säger han.

-  Ja, just det. Jag tror inte vi har dansat tillsammans tidigare, säger jag.

-  Nej. Man bjuder alldeles för mycket på rutin och då missar man sådana trevliga överraskningar, säger han och bjuder, ännu en gång, på det förtjusande breda leendet.  

Intensiteten i vår dans fortsätter mot crescendo. Vi pratar inte mycket mellan låtarna. Vi är medvetna om att samtalet mellan oss aldrig kommer ens i närheten av den kommunikation som våra kroppar har nått. Vi vill inte störa stämningen med värdelösa ord. Det är Pugliese som talar, Pugliese som vi lyssnar till, Pugliese som öppnar våra hjärtan och förlöser vår dans. 

Efter tandan är jag helt uttömd. Sitter under flera tandas, helt tagen av dansupplevelsen och lägger märke till att ingen från andra sidan pistan ens försöker få ögonkontakt med mig. Det verkar som om de förstår att bättre än så blir det inte. Åtminstone inte den här kvällen.

Närmast danslyckan, tar jag ett djupt andetag, reser mig upp och går.

Revanchadag onsd 23 januari 

Hon drar allas blickar mot sig.

Böljande långt hår i den underbaraste orange-röda nyans jag alltid drömt om att ha.

Vacker, med en naturlig skönhet trots att hon säkert är runt 70 år, tittar hon på honom med förälskad blick.

-Ett under har hänt! Säger min väninna när jag sätter mig och pekar med blicken på bordet i mitten av milongan.

Den äldste av alla dansare, men tyvärr inte den bäste, den som alla skrattar åt, som ingen tar på alvar, den som spelar pajas och som gjort mig mycket irriterad över sitt patetiska sätt att dansa, han har lyckats få en av de vackraste kvinnor jag har sett, på fall.

För en gångs skull drar inte de dansande allas uppmärksamhet, nu sitter alla vända mot bordet där den äldre mannen sitter med den vackraste kvinnan.

Alla följer varje detalj av deras möte. Han är medveten om det och gör allt för att alla skall se.

Det ingen kan fatta är att hon ser djupt förälskad ut … och alla pratar med varandra hur det kan komma sig … Han börjar dessutom att växa i allas ögon.  

- Enda problemet är att han inte har några tänder kvar, i övrigt är han ganska fräsch!

- Hon känner honom kanske från ungdomen … De kanske var skolkamrater och har återträffas efter ett helt liv…

För hon ser någonting i honom som han inte har visat här på länge … 

Han pratar med stora gester och håller självsäkert tal för henne och hon bara tittar på honom med förälskade ögon .. .

De går upp för att dansa och... det otroliga händer.

Han, (just han!) som alltid dansar, allmänt irriterande, på telefon avstånd, han, han dansar i tät abrazo med henne! Och hon, hon är djupt förälskad i hans famn.

Fast just då, när han dansar i tät abrazo med den vackraste kvinnan jag har sett, när alla tittar på, när han har fått alla att bli imponerade och fått revansch, just då ser jag paniken i hans blick.

Skrattet, självsäkerheten förvandlas under en sekund till panik … den avslöjande stunden när tvivlet tar över och inte kan döljas … just när hon är som mest förälskad i honom …   

Honung i blicken måndag 21 januari 

- Vet du vad? säger den mogna kvinnan som sitter framför mig.

Innan jag började dansa tango var jag mor … hustru … yrkeskvinna… En människa, säger hon och höjer axeln med en gest som visar att det var inte mycket värt.

- Tangon gjorde mig till kvinna igen. Förstår du det? K V I N N A, säger hon med honung i blicken.

- Efter en evighet av andra göromål … roller som livet tvingade på mig … opersonifierad … lyckades tangon få mig att vända tillbaka …    

- I början var jag mycket rädd för att komma nära män, säger hon och visar med handen att hon stoppade dem på säkert avstånd. Hit men inte längre.

- På de första kurserna tyckte jag att killarna kom för nära. Men sedan blev jag mer och mer säker på mig själv och avslappnad i deras sällskap så att rädslan för närhet förvandlades till längtan … som gjorde mig till kvinna igen… K V I N N A… förstår du det?

Jag kan inte låta bli att fascineras av hennes sätt att säga kvinna … Hon dröjer uttalet för att smaka på varenda bokstav, som vore det honung hon hade i munnen. I ögonen finns njutningen, långsamt o mjukt låter hon ögonlocken falla… M U J E R (kvinna)… 

- Det slutade med att jag följde olika killar överallt, mitt i nätterna. Från milonga till milonga, från första till sista tanda, varje natt!

- Att jag vågade! säger hon eftertänksamt.

- Men hade du anledning att vara rädd? frågar jag nyfiken.

 - No, egentligen inte. Jag har inte haft anledning att vara rädd, säger hon och honungen lyser upp hennes blick igen…

Arrastrate (kryp) fredag 18 januari

- Two, säger han och visar med två fingrar vad han menar.

- Yo hablo español, säger jag.

- Ah, que pinta de gringa que tenes! Åh, så du liknar en gringa.

- Dos, två boleitos efter varandra, upprepar han

- OK, om du öppnar för det och det passar in i musiken då gör jag det.

Efter några misslyckade steg avbryter han dansen igen.

- Stanna på det benet säger han och pekar på mitt högra ben.

- Ah, no! säger jag, vi måste tyvärr låta mina ben vara i fred. De är rebelliska och har sitt eget liv.

Jag kan inte styra över dem så vi får acceptera det de gör.

- Ah, si, si … Säger han tydligt påverkad av mitt oväntade svar.

Men han kommer tillbaka för plötsligt överraskar han mig med att försöka göra en arrastrada (en typisk scenfigur där man ställer kvinnan i kors för att sedan förflytta henne några meter).

Men jag låter mig inte förflyttas utan går hela figuren, så att det blir ingen arrastrada.

- Arrastrate! (Kryp) säger han och genom det olyckliga ordvalet får han mig helt på tvären.

- Jamas! Aldrig, säger jag.

- Arrastrate! Säger han igen väldigt bestämt.

- No, nunca! ALDRIG, att du får mig att krypa! Svarar jag väldigt skarp.

- Men det är ju en figur, säger han mjukare.

- Ja, jag vet. Men jag kryper inte!

- Buah, säger han uppgiven och himlar med ögonen.

Den instinktive dansaren        15 jan 2008
- Bravo!!!  Ma no solo bravo, bravissimo! säger han efter vår första dans och avslöjar sig som äkta italienare.

- Gracias, gracias! Men det behövs två för att dansa tango och du ger vår dans ett unikt utryckt, säger jag.

- Si, si, det stämmer! Jag har aldrig gått någon kurs. Jag experimenterar, låter kroppen vara och följer det. Jag skapar min egen dans. Det jag gör är rena instinkten.

Han bjuder på giros jag aldrig har varit med om och han blir lyrisk när vi lyckas med dessa, det betyder att hans instinkt leder honom rätt.

- Pero vos, vos, tenes el animal adentro! (Men, du, du har djuret inom dig), säger han och visar med hela kroppen hur djuret inom mig lever…

Oj, Gud, jag måste hålla mig för att inte falla i skratt, på spanska låter "djuret inom dig" inte alls smickrande. Men hela hans attityd visar att han menar väl.

Han fortsätter att livligt beskriva "djuret inom mig" men jag går in i mina tankar för jag sympatiserar med hans "annorlunda" sätt att använda språket. Drar paralleller med min egen situation när jag utrycker mig på svenska. Jag blir glad över att se hur mycket av det man faktiskt menar uttrycks med kroppen . Hans breda leende, den mjuka blicken och händerna som visar hur han upplever min dans säger mycket mera än det "felaktiga" uttrycket han fick fram. 

- Vill mycket gärna dansa vals med dig så sök min blick när nästa tanda vals börjar säger han. 

- Ok, ok! Säger jag när vi skils efter tandan.

När valsens första takter börjar försöker jag nå honom med blicken, men snart är hela dansgolvet fullt och vi kan inte se varandra. Vi försöker få ögonkontakt mellan de dansande paren men misslyckas i nästan en hel låt. Till sist kan vi se varandra i ögonen och bekräfta viljan att dansa.

- Oj, Gud, så svårt det var att bjuda upp, säger jag när vi möts.

- Ja, men det blir mycket sexigare så! Om det blir svårt, om man inte får det man vill på en gång då blir det sexigare! säger han med ett brett leende och sin fria spanska.

Jag inser att han dansar tango som han pratar, kreativt, personligt, instinktivt. Han får det att fungera, för det han gör kommer inifrån.

 -          Jag gick i pension i år, kommer att bo här i Bs As och dansa så mycket jag har lust till! Bättre än så här kan jag inte ha det någon annanstans, säger han med ett ansikte som personifierar drömmen om den goda framtiden efter pensionen.

-          Trivs du här bland porteños?

-          Claro! Porteños är en blandning av italienare från Rom och Napoli. Väldigt utåtriktade, vill ha kontakt med alla och menar väl, så visst trivs jag här!

Caramelos                13 jan 2008
-         Vill du ha en karamell? frågar kvinnan som sitter vid bordet intill.

Jag undrar vad hon har under den lilla duken på bordet när hon nu avslöjar att det är karameller.

Hennes bord är träffpunkt för flera milongueros och milongueras som efter varje tanda stannar till för att växla några ord med bordets värdinna och smaka på en karamell eller kex som hon vänligen bjuder på.

- Vad har hänt med "mushiken", säger en av kvinnorna i gänget. Henne såg jag första gången jag var i Buenos Aires. Då satt hon på en milonga, utan att få dansa, tills hon somnade! Det var enda gången jag önskat dansa man. Bara för att bjuda upp henne… Hon verkar må toppen och jag hör nu att hon uttalar sh i stället för s.

- Shi, jag har alltid två par "danshskor" med mig, uti fall! säger hon till värdinnan under tiden hon tar pappret av en karamell. 

Sällskapet träffas på el Arranque varje måndag. Jag gillar att sitta nära deras bord för de pratar mycket om tangokulturen.

-          Jag måste erkänna att jag markerar nästan ingenting, säger en av milongueros.

-          Vad ska jag visa en sådan kvinna? säger han och pekar på en av kvinnorna i gruppen. När hon redan kan allt? Jag låter henne dansa och tar det själv väldigt lugnt!

Dansen kan börja!

2007

En blick från det okända     21 juni 2007
Att inte veta hur en tanda kommer att bli, vilka sidor av ens personlighet som kommer att få huvudrollen intill en okänd danspartner, skapar en oerhörd laddning som kräver fullständig närvaro.

För tänk … du behöver ha allt med dig när du går in i en ny abrazo.

Alla resurser, alla nyanser, alla erfarenheter behövs. Goda såväl som dåliga.

Tänk att inte behöva säga: Nej, nej, tyvärr, den här delen av dig själv passar inte här … För du vet inte vilken del av dig som kommer att väckas till liv. Hela du behövs för att lyckas omvandla det okända till en ny del av dig. En del att ha med sig nästa gång, bland alla andra sidor av dig som skapar den du har möjlighet att vara.

Jag har varit med om mycket i mitt sökande efter ett meningsfullt liv. Men ingenting, utöver mina år i diktaturens fängelse i Uruguay, har varit så förlösande som att sitta här i Buenos Aires och med stadig blick våga titta in i det okända.

Våga finna mig en blick från det okända. Där allt är möjligt. Där en sida av mig, som inte ens jag visste fanns, plötsligt blir den enda möjliga för att få till stånd en dialog med människan intill mig.

Jag känner mig helare, oändligt mycket mera mig själv, än när givna roller begränsar allt utom det som hör till rollen…

Códigos      20 juni 2007
Los Consagrados har blivit jättepopulärt igen och alla verkar vilja vara där. Det blir så fin stämning av att de dansare som kommer tidigt går sent. När de som kommer senare väl är där, blir det dubbelt så många par på dansgolvet. Man säger att ingen vill gå därifrån. Stämningen är hög men det blir mycket svårare att dansa då. Det finns nästan inte mer plats att dansa än parets abrazo.

- Så glad jag blir över att du inte förvarnade mig om att vi skulle krocka, säger den gode dansaren efter att vi krockat med paret bakom oss.

Jag tittar på honom för att se om han menar allvar eller om han är ironisk. I hans ögon ser jag att han menar det han sa.

- Det betyder att du litar på mig, säger han nöjd och fortsätter;

- Att inte krocka är en fråga oss män emellan. Det finns koder och alla killar vet att man skyddar paret framför sig, för paret bakom skyddar oss. Killen framför kontrollerar man för man bestämmer själv avståndet till nästa par. Men att ha en kille bakom sig som man inte kan lita på är mycket besvärligt. Han kan stressa en genom att hela tiden driva på och således vara för nära.

Vi fortsätter att dansa och jag känner väldigt tydligt hur han höjer den högra armbågen när ett annat par passerar på hans högra sida. Jag känner hur det andra paret studsar mot hans armbåge. Jag reagerar genom att "vakna" från min dröm i hans famn och öppnar mina ögon. Min danspartner märker det för han viskar i mitt öra:

- Jag gjorde det för att skydda dig … Jag känner honom och han kommer alltid in i ens utrymme och trampar på tjejen. Nu kommer han att vara försiktigare och lämna oss i fred.

- Du ser, han har dragit härifrån, säger han väldigt nöjd igen.

Dansande fjärilar        17 juni 2007
En tanda tropical börjar spelas och hela min kropp smittas av den underbara rytmen när jag ser frågan i hans sympatiska blick:

Te animas? (Törs du?)

Si! Självklart! Fattas bara  Svarar min skojande blick.

På sekunden ställer mina fötter mig på dansgolvet. Han, en ståtlig lång man, "de color" (mörkhyad) dansar cumbian med den avslappnade attityd som bara den som behärskar en dans förmår att ha. Medveten om skillnaden mellan våra förmågor säger jag:

-Jag kan inte dansa cumbia, som du säkert märker. Jag låter kroppen bäras enbart av rytmen.

- Att erkänna att man inte kan en dans är en mycket bra början, säger han iklädd ett sympatiskt leende. Värst är det med dem som säger: jag kan dansa den här … Förvänta dig då det värsta! Den slags är nästan garanterat en som inte vet vad dans är …

Han för in mig, otroligt mjukt men med hela musikens impuls i olika enkla rörelser som "tvingar" in mina fötter i små, lekande, subtila steg och befriar höften att fånga melodin i mjuka, runda rörelser.

Det är en härlig lättnad för kroppen att äntligen kunna släppa loss med skakande axlar. Vi leker runt varandra med mjukt svävande midjor.

-Titta aldrig neråt! Vad du än dansar, titta aldrig på vad du gör, för då låser du hela kroppen, säger han sympatiskt.

-Så här! Han visar mig hur värdigheten i att ha huvudet rakt ändrar hela kroppens hållning.

En merengue spelas upp och jag börjar röra mig livligare, men han … han gör tvärtom. Han dansar den brutala rytmen med … BLICKEN. Han står nästan stilla på platsen och låter rytmen fångas och dansas av ögonen som blir som fjärilar skapta av musiken!

Det ena ögonbrynet dansar upp och det andra ned. Han blinkar mjukt och väldigt snabbt en stund och låter sedan ögonen bli enorma, tills de nästan ramlar ur ögonhålorna, Därpå låter han dem rulla runt, runt och blundar … allt exakt till musiken, som verkar ha tagit över hans ansikte.

Jag blir helt fascinerad av hans dans. Den får mig att tänka på Gavito, som drömde om den ultimata dansen där man dansar utan att röra sig. Som min danspartner nu gör. Att åstadkomma så mycket dans, så lekande lätt, så uttrycksfullt med bara dansande blickar …

Regalada (ertappad)      15 juni 2007
Äntligen kommer en ledig taxi och utan att dölja min glädje kliver jag in i den och sätter mig.

-Till Diaz Vélez 4820, säger jag.

Taxiföraren tittar på mig genom spegeln och frågar:

- Varifrån är du?

- Från Uruguay …

- Från Uruguaaaay??? säger han med förvåning i rösten och trots att han kör vänder han sig om och tittar direkt på mig

- Men du pratar ett annat språk än spanska, säger han snabbt.

Jag försöker "lugna" honom så att han inte vänder sig om igen och svarar:

- Si …

- Och det är ett europeiskt språk, säger han säker på sin sak.

Oj! Chockad över min höga turistfaktor, ler jag och erkänner att jag bor i Sverige.

-Det hörs, säger han väldigt nöjd.

-Och du är författare eller målar tavlor, säger han övertygad.

Jag känner mig helt ertappad men ler igen och svarar:

-Intressant att du säger det. Jag är egentligen varken författare eller tavelmålare, men jag älskar att skriva och att måla (med fötterna, med det säger jag ingenting om).

Vi kommer fram till EL Viejo Correo. När han ger mig växeln säger han med ett leende:

- Och att du dansar tango sa jag ingenting om, för det är ju självklart!

Jösses ... och jag som kommer hit för att jag känner mig SÅÅÅÅ latina ...

Storleken har betydelse     13 juni 2007
Så fort jag är i Buenos Aires skyndar jag mig till Comme il faut. De har, enligt mina fötter och min svaghet för det vackra, världens bästa tangoskor. Mjuka som handskar för fötterna och samtidigt väldigt stadiga för kroppen. Blandningen av stöd och flexibilitet ger fötterna möjlighet till breda, nyanserade rörelser. Designen är dessutom väldigt elegant och raffinerad. Med andra ord, varje par skor är ett konstverk för tangokvinnan att förhöja personligheten med i sin dans.

Det finns bara ett problem, ett stort minus. Skor med den högsta klacken tillverkas inte i storlekar 40 och över. Det gjorde de tidigare men slutade, för nästan inga kvinnor med så stora fötter, d v s långa, vill bli ännu längre.

Horror

Jag drabbas av detta eftersom jag använder den högsta klacken och måste göra en speciell beställning vilket ibland dröjer för länge. Men jag har ingen anledning att tro att Comme il faut inte skulle tillverka sådana skor om det fanns en marknad för det.

Vad är det som gör att långa kvinnor inte väljer höga klackar? Hur mycket gör en centimeter mer eller mindre på höjden när man är lång? Däremot kan en centimeter vara avgörande för fotens möjlighet att dansa. För det finns ett förhållande mellan längden på foten och höjden på klacken.

Jag har tagit mig upp från lågklackade till de högsta klackarna. Min erfarenhet är, att ju högre klacken är desto lättare blir det för vristen att få stöd och därför orkar jag dansa intensivt timme efter timme.

Ta bakåtsteget till exempel. Vid själva överflyttningen måste vristen hålla hela kroppens tyngd tills klacken ger stöd. Ju kortare klack, desto mera måste vristen orka hålla kroppen uppe, i varje steg. En riktigt hög klack ger däremot nästan omedelbart stöd, i varje steg. Min erfarenhet är att jag kan stå på mina tillräckligt höga tangoskor lika bekvämt och stadigt när jag dansar som när jag promenerar i lågklackade skor.

En lång fot, platt, tar dessutom, mycket mer plats framför sig än en fot som blir kortare genom att höjas (med stöd!). Bara då blir det möjligt för den långa foten att få den subtila rörelsekvaliteten som ges av att inte ta mer plats än trampdynans. Jag märker redan vid en centimeter mindre klack att den maximala friheten till nyanserade rörelser uteblir.

Dessutom, med lägre klack, får jag ont i trampdynan. Med en lägre klack belastar kroppen trampdynan snett, vilket påfrestar den mjukaste delen av foten. Med den "rätta" höjden faller kroppens tyng på en enda punkt för att sedan jämt spridas över hela trampdynan.

Enligt det jag kan se här i Buenos Aires är det endast kvinnor med de högsta klackarna som lyckas röra fötterna så att betraktaren tappar andan. Vilket ger utryck för god kvalitet i dansen som säkert upplevs av henne och hennes partner.

Dessutom finns, inte att förglömma, en "välkvalificerad" föreställning om att ju högre klacken är desto sämre är det för foten. Undrar om forskningen har gjorts bland tangodansare med riktiga tangoskor eller vid vanlig promenad med vanliga högklackade skor. Hur som helst; Jag, för min del, följer egna erfarenheter som visar att storleken har betydelse: Ju högre desto bättre!

Men med alla mina argument och erfarenheter i bagaget möter jag plötsligt en annan synvinkel…

- Jag ska säga dig en sak, säger den gode dansaren som hade sett mig på milongan där jag var "osynlig". Vore du 20 centimeter kortare, skulle du dansa oavbrutet! För det går inte att dansa med en kvinna som är längre än sin manlige partner. Åtminstone gör inte jag det. Så tänk, om du kom i "chinelas" (en sort lågklackade skor) …

Då förstår jag. Han menar att de 20 centimetrarna "för mycket" var ett val jag hade att göra…

Att jag kunde göra mig mindre … bara jag offrade kvaliteten … och fick ont i fötterna … och inte orkade dansa så mycket …nu när jag äntligen fick alla korta dansare att se mig … och alla mina långa milongueros att titta åt annat håll …

Invisible       11 juni 2007
Finns jag? Jag nyper mig själv för att kolla om jag verkligen är här, bland så många dansare …och ändå, ingen verkar se mig. Tittar i spegeln bakom och ser någonting som liknar mig … Si, det verkar som att jag är här … men ändå inte …

Utan respons från andra sidan försvinner jag … lite grand …

OK! Jag ska vara ärlig … jag försvinner helt … tappar modet … luften går ut … utan att komma tillbaka …

Ser hur "alla" andra dansar och undrar varför ingen ser mig … Börjar bli ledsen och bemöter blickarna... de som ändå kommer - med attityden:

-Jaså, det var på tiden… men nu vill JAG inte dansa … Så jag straffar dem som ger respons …Anar att den här onda cirkeln bara kan stoppas på ett sätt: Gå härifrån. Efter en och en halv timme, med bara en tanda av dans, byter jag skor och säger till tjejerna intill mig.

-Jag ger upp! Tydligen är jag osynlig idag så det är lika bra att gå.

-Ah, vilken lättnad att höra att det inte bara är jag som är osynlig, säger en av tjejerna. Vi pussar varandra och trycket lättar för oss båda. Jag önskar henne lycka till och går.

När jag passerar draperiet till hallen reser sig en av killarna, tar mig i armen och försöker stoppa mig med orden:

- Ska du redan gå?

Jag tittar på honom, himlar med ögonen och säger:

-Y si! Det är klart! Vad annars?

När jag får min kappa i receptionen kommer en annan kille, ganska lång tycker jag, och hjälper mig att ta den på mig. Han säger:

-Jag skulle gärna bjuda upp dig men du är för lång för mig …

Sparsamt ler jag och tackar.

Oj, neeej… Väl hemma ser jag det när jag öppnar dörren… Det jag hade glömt … Det som gjorde mig osynlig … och blind! På dörrmattan låg det glömda - förstoringsglaset. Det som låter mig se utanför mig själv: Ödmjukheten.

Den hade blivit kvar där när jag ivrigt (och blind!), skyndade mig till milongan med en enda sak i tankarna: Jag ska dansa, dansa, dansa …
 

Lástima       9 juni 2007
Jag såg det i hans ansikte …

Han hade förstått det…

Det fanns ingen återvändo …

Det här var sista tandan vi dansade med varandra…

Orden, de oförskämda, borde aldrig ha lämnat hans fantasi…

Han förstod det alldeles för sent…

Försökte nonchalera dem genom att förneka deras laddning…

Som om jag vore en liten flicka som kunde bemötas med en sådan bortförklaring …

Misstaget förvärrades …

Lástima (synd) att så många tandas, fyllda av dansglädje, inte skulle räcka för att blunda inför en stund av dåligt omdöme …

Glädjen han väckt i mig fram till nu, gjorde att jag inte lämnade honom ensam på dansgolvet inför hela Los Consagrados … Med en enda viskning hade han stängt alla dörrar som hans skratt öppnat …

Milagro      8 juni 2007
...1.94 svarar den långe milongueron jag dansar med när jag frågar honom hur lång han är.

-Oj! Hur gör du för att få dansa här när du är så lång? frågar jag.

-Bra fråga! Den har jag ställt mig många gånger. För det mesta utan att få något bra svar säger han och skrattar med hela ansiktet.

-Men det har varit värre. Jag gifte mig med en kvinna som var 1.55! När min rygg, efter 10 år, inte orkade längre separerade jag från henne. Han får mig att skratta och fortsätter.

-Vilken man som är så lång som jag är inte drömmer om en jättekort tjej? Men jag har lärt mig! Jag skulle behöva dela mig i två för att vara bekväm med en sådan kvinna resten av livet.

-Det förvånar mig att … börjar jag säga när han avbryter mig.

-Ja, jag förstår att det förvånar dig att jag, förutsättningslöst, dansar tango. Men, som jag brukar säga: Lo mio es un milagro. Att jag dansar är ett under.

Det som förvånar mig är att han inte försöker göra sig mindre och på så sätt förstör sin hållning.

Han dansar väldigt centrerat, vilket gör att min kropp får göra alla rörelser väldigt ”rena”.

Han dansar nästan bara med suspencion (vertikalt uppåt) i avsikt att lägga rörelserna mycket nära oss. Som han själv utrycker det:

-Hade jag tagit något annat än pytte, pyttesmå steg, väldigt nära oss, skulle vi ha sopat bort hälften av paren på dansgolvet.

-Jag måste se till att dansa på höjden och inte på bredden, helt enkelt.

-Lärde du dig dansa i Uruguay? frågar han.

-No, che! Jag såg aldrig tangon dansas i Uruguay! No, no, no. Tangon i Uruguay, som dans, på den tiden jag bodde där, nej … Tangon var alltid närvarande men i form av sång, poesi, livsfilosofi. Inte som dans; åtminstone inte på de miljöer där jag rörde mig.

Vi är "intellektuella" i Uruguay, säger jag med glimten i ögat

Jag började dansa tango i Sverige där jag bor nu. Det faktum att jag är här i Buenos Aires, just nu, och dansar med dig, tangons - under, är ett under i sig!

-Låt oss inte en enda stund missa detta dubbla under, säger han och öppnar sin famn, som får oss att framstå igen som den ståtliga obelisken på avenida 9 de Julio.

Passion för skor       7 juni 2007
Deras händer får skorna att sjunga!

Mitt i det eviga flödet av snabbt passerande människor sitter de, ofta i ett gathörn, o skapar sina riken, sina oaser.

De lägger en liten matta på trottoaren och i tronen runt mattan sätter sig - som jag sett - endast män för att få sina skor putsade.

Runtomkring tronen har de prydligt ordnat sina många varianter av borstar och putskräm i alla färger. Inga detaljer lämnas åt slumpen!

I mitten, framför tronen, finns en glänsande ställning att stödja den av foten klädda skon, den som ska behandlas tills den sjunger.

Mest fantastiskt är det i Asuncion, Paraguay. Där på stora torget finns de vackraste apparaterna för skoglänsning. Varje stånd är ett otroligt rikt dekorerat utryck för passionen till skor.

För många år sedan, på väg till Uruguay, mellanlandade vi i Paraguays huvudstad. Ale, min yngste son, som var liten då, blev helt fascinerad av lustrabotas (skoputsare).

Han har alltid haft en förkärlek till det glänsande, perfekta, noggranna, skapat av hans händer. Han dras åt det konstnärliga, helt enkelt.

Ales ögon lyste av beundran när han såg hur skokonstnärerna omvandlade dammiga skor till glänsande, sjungande konstverk.

Han blev så inspirerad av konstarten, att han, i Sverige, tränade skoputsning med alla våra skor. Han satt i hallen och gjorde dem skinande fina. En dag, driftig som han är, kände han sig mogen att starta eget. Han började bygga en en egen apparat för skoglänsning att placera i Gottsunda centrum!

Gud, med förkrossat hjärta tvingades jag stoppa hans expansiva ambitioner.

Tänk att få se en bild på honom på första sidan Uppsala Nya Tidning med största rubriken: Liten pojke tvingas putsa skor i Gottsunda Centrum….

Då lärde jag mig det av honom. Att det är en passion, som tangon.

För flera år sedan fanns en äldre milonguero, väldigt elegant, alltid klädd i kostym. Varje dag stötte man på honom på olika milongas. En dag när jag går på Corrientes ser jag honom. Lika elegant, i kostym, på en stol med en röd matta under sig, och med många tangoskivor runt omkring. Det är här han utövar sin andra passion: putsa skor. Sällan, har jag sett högre värdighet bland ”värdigare” utövningar.

En passion, som ger själen styrka att påverka verkligheten utanför.

Blicken avslöjar det.

Hur den besatte njuter av att ge sitt innersta i det den gör.

Det ser jag nu hela tiden, i Buenos Aires, när jag passerar en lustrabotas … hur läder i skorna sjunger när passionen för det vackra putsar dem att bli gående konstverk …

Flyr      6 juni 2007
Älskar La Confiteria Ideal. Själva lokalen påminner om en tid som inte längre finns men som verkar vänta på en chans att återupplivas. För betraktaren är det som att kliva in i en tidsmaskin och bli förflyttad till en tid då underbara detaljer satte prägel på den storartade helheten.

Sätter mig vid väggen med speglar. Kan inte låta bli att smeka väggen i mörkt träd bakom mig och känner att den går in … aaah, som en lönndörr …

Med blicken smeker jag taket, som innehåller flera dimensioner. Där göms, tycker jag mig se, änglar som tittar på oss levande idag och viskar att de vill in i leken igen …

Men den ”verkliga” verkligheten domineras av andra krafter.

Sedan flera år tillbaka har mina besök till La Ideal slutat i besvikelse, ja värre än så, i enorm irritation som jag har haft svårt att behärska. Men på något sätt vill jag inte lämna änglarna ensamma…

Sätter mig. Tittar lite omkring för att få en uppfattning om vilka dansare som är där, när första mannen kommer fram till mitt bord. Inte nog med det. Han bjuder upp: På engelska! Trots att han ar lika argentinsk som biffarna.

Jag tittar på honom, reser mig inte upp;

- Yo hablo español.

- Bailas? frågar han.

Jag tvekar. Vad ska jag göra? Det här är mycket dåligt tecken. Men jag vill inte starta en milonga med ett nej, vilket jag egentligen borde göra … och går upp.

Han pratar och pratar och pratar … Och frågar och frågar och frågar …

- Jag kan inte dansa och prata samtidigt! Så fråga mig ingenting för JAG gick upp för att dansa, säger jag utan att lyckas dölja min irritation.

- Oj! Perdón! säger han och fortsätter att prata om att hans lärare har sagt att han inte ska prata, men det är svårt för bla, bla, bla…

Jösses, jag känner hur mitt annars väldigt låga blodtryck stiger …

-Jag undervisar i tango, säger mannen som dansar distanserad med mig med många ”komihåg” figurer.

-Jag dansar tango. Kontrar jag med.

Mest allergisk blir jag över en man som dansar rock and roll till varje tanda. Han dansar ofta med en kvinna som verkar njuta, oerhört, av att landa med hela sin högklackade, okontrollerade kropp, var som helst. Jag brukar gilla när dansare njuter, men deras oansvariga sätt att dansa bland oss andra gör mig, minst sagt, orolig. Så fort min blick möter deras okänsliga bidrag till dansflödet tittar jag åt annat håll. Vill inte bli smittad, vill inte stödja ett sådant sätt, hoppas inte vara i deras närhet när jag dansar.

Men änglarna på taket hör Biagi spela och från andra sidan dansgolvet riktar de en milongueros blick mot mig som jag inte låter gå förlorad. Vi går in i en abrazo som känns som friska droppar vatten för den som har gått vilse i Sahara… och är på väg att dö av uttorkning.

- Al fin! Äntligen, en milonguero, säger jag, efter första låten.

- Ja, här har man ”en annan stil” säger han och himlar med ögonen.

Vi skrattar och njuter av världens bästa tanda Biagi. Av ren glädje över att ha hittat varandra i öknen pussar vi varandra efter tandan.

Lycklig igen sätter jag mig när jag hör hur en tanda Pugliese sprider sig över den underbara lokalen. Jag tittar åt den enda milongueron i hela lokalen men, förskräckt, ser jag att mannen som dansar rock and roll kommer direkt mot mig.

Horror!

Jag får panik!

I tankarna går jag ner på knäna och ber gudarna att han bjuder upp någon annan.

- Snälla, gör inte det här mot mig! Inte när Pugliese pratar

Men han fortsätter oavbrutet mot mitt håll.

Jag tittar demonstrativt åt andra hållet för att tydligt visa att jag inte vill dansa med honom.

När han närmar sig blir han högt tillfrågad av kvinnan intill mig om det är med henne han vill dansa …

- Nej, säger han till henne.

Katastrofen är ett faktum.

Han ställer sig framför MIG!!!

Teatraliskt, på det nästan tomma dansgolvet, öppnar han med en stor gest platsen framför sig…

Jag borde ha gått på toan, tänker jag uppgiven, men det är för sent nu.

Jag tvingas konfrontera den okänslige, efter att, som jag ser det, ha försökt markera att jag kommer inte att dansa rock & roll till Pugliese.

- No, gracias! Säger jag skarpt.

Han studsar. Fortsätter mot kvinnan intill mig som ”räddar” honom och går upp.

Det kändes som om hela sällskapet hållit andan, följt hans dramatiserade, missriktade spel och med spänning undrat hur det skulle sluta.

Det kändes som om jag gjorde bort honom inför alla med mitt demonstrativa nej.

Fylld av obehag flyr jag La Ideal. Igen!

Under tiden spelar Pugliese om min sorg över att behöva överge änglarna på taket till en värld som saknar subtila detaljer att förhöja den storartade helheten med …

Fresedo      3 juni 2007
- Mmmm, Fresedo säger jag efter att ha dansat Tigre viejo. Me encanta!

- Si Fresedo, säger den äldre mannen framför mig: La orquesta del centro (Centrala stadsorkestern) Man hör på musiken att den är skapad för att dansas på liten yta, med korta steg, det enda möjliga i centrala delarna av staden där många dansade.

Andra orkestrar spelade i utkanten av staden berättar han vidare. I Villa Urquiza, till exempel. Sportklubbar där ordnade danskvällar och de stora lokalerna gav möjlighet att dansa med långa, eleganta, raffinerade steg. Orkestrar som Di Sarli, specialister på tango salon, spelade där.

Varje stadsdel hade sin stil och det blev problem när man gick till varandras milongas. Vilket man gjorde. För kvinnornas skull… naturligtvis. Det var barras bravas (huliganer) som besökte andras milongas och samarbetade med varandra för att kunna glänsa med sina danser. När kompisarna från utkanten av staden besökte en milonga i centrala staden, kunde de ”blockera” dansflödet för att låta en i gänget glänsa och imponera på tjejerna med långa, eleganta steg…

Han börjar skratta när han minns att på den tiden, på stora sportarenor, stod killarna samlade i mitten av dansgolvet.

- Tjejerna satt i utkanten av dansgolvet med deras mammor bakom… Det var då vi lärde oss att bjuda upp med blicken och att respektera tjejerna. För, en sak var de här tuffa killarna rädda för: En arg italiensk mamma!

Compadrito      1 juni 2007
Lång, i sina bästa år, går han igenom lokalen som en compadrito. Han utstrålar säkerhet, och man kan undra mycket om honom men en sak gör han klart från första ögonblicket: Han är inte rädd för kvinnor.

Hela El Arranque dansar en tanda som jag njuter sittande efter många underbara tandas med mina favoriter. Jag är nästan den enda som sitter när el compadrito, som en panter, kommer in. Hans promenad genom lokalen talar om att han är en mycket god dansare. När han passerar framför mig och våra blickar möts ser jag till att hålla blicken stadig så att han förstår att jag inte är rädd för en compadrito.

En tanda milonga startar och jag börjar titta mig omkring när el compadrito passerar framför mig och med blicken undrar om jag vill dansa. Med blicken svarar jag: Si. Han sträcker mig handen och leder mig till dansgolvet.

Utan att ha växlat ett enda ord vet jag ganska mycket om honom. Jag vet, t ex, att jag inte behöver vara orolig för att dansa milonga med honom. Generös, med djup närvaro, är hans abrazo lika underbar som man kunde gissa av hans gång. Dansar milongan som jag älskar, lugnt, utan en enda traspie, vilket ger mig friheten att låta min kropp njuta och bäras av musiken.

Men jag börjar snart inse att han är en scendansare. Vi krockar med andra par, vilket är väldigt sällsynt bland goda sociala dansare. Som den compadrito han är, reagerar han irriterad mot ”resten av världen” som, enligt honom, inte kan dansa …

Vi krockar tre gånger och tre gånger avbryter han dansen och visar de andra killarna att han är irriterad …

Jag blir jättenervös, tittar djupt in i hans ögon, lägger min lugnande hand över hans axeln och säger: Tranquilo (lugn).

Compadrito förklarar att det är ingen fara, att han är vän till killarna, men respekterar mig och slutar med den otrevliga attityden.

Hans abrazo … hans abrazo går inte att beskriva i ord. För det är en blandning av kvalitéer som väcker känslor som i sin tur binder ihop och säkrar det gemensamma. Benen blir helt fria att utrycka sig. Jag kan känna hur han leker med fötterna men överkroppen stödjer fullständigt min dans. Han stör mig aldrig utan, befriande, öppnar han utrymme som inspirerar mina fötter att vara sig själva.

Han återkommer flera gånger och vi dansar många underbara tandas. Beviset på att han är en scendansare kommer när vi dansar till Pugliese och mitt ben, buren av den dramatiska impulsen lyfts och mellan oss ritar den känsla som väcks i mig. Han gör den till sin genom att säga: Esssso! (Just det).

När jag gjorde samma sak på El Beso blev milongueron som jag dansade med helt förtvivlad…

Det stämmer. Han är scendansare. Det säger han till sist. Fast jag behövde inte höra det för den delen av min dans som älskar att låta sig bäras av dramatiken utan att behöva begränsas av det sociala, den visste att dramatiken delade vi på.

Contención                          9 jan 2007

El tango es la contención del abrazo …

Tangon är omfamningens beskydd … omfamningens tröstande famn …

Jag har under flera resor försökt hitta ett ord på svenska som beskriver det man menar med contención. Men det finns inte, vad jag kan hitta, ett ord som direkt formulerar det. Begreppet i sig har varit nytt för mig men sedan några år tillbaka har ordet blivit lite av en modefluga när man pratar om relationer i Buenos Aires. Därför, om man pratar om tangons essens och vill utrycka den ultimata formuleringen, tar man ett djupt andetag, tittar med genomträngande blick på ens samtalspartner och deklarerar med allvar i rösten att den är: contención …

Och den djupt genomträngande blicken håller sig kvar och understryker faktumet att sista ordet är sagt. Närmare än så kommer man inte tangons lyckliga slut.. För alla är överens om att det är det viktigaste … den "ideologiska" meningen med själva omfamningen.

I en kultur, som tangon är, där ensamheten är ett öppet sår, står dansen för de lyckliga stunderna …när vi är tillsammans, när vi har varandra. I ett samhälle där man är beroende av vänner för att överleva är själva relationen med andra en livsviktig konst. Det finns en sorts "tango moral" där contención är en av de viktigaste byggstenarna …

Contención, i tangons mening, omvandlar "sig själv" till "varandra". Att finnas till för varandra … solidariskt … tröstande … Att hålla i varandra vid motgångar … Att vara där och stå kvar när den ene svajar … Inte rädda sig själv utan rädda varandra … Inte ta ett steg ifrån utan mot varandra … Vi ramlar hellre båda än att den ene låter den andra ramla ensam …

Contención ...

Och det förväntar sig båda av varandra … och det försöker båda ge till varandra … En beskyddande omfamning … tröstande … La contencion del abrazo .. Un pecho amigo donde morir abrazao … En väns famn att omfamnad dö …

D`Angelis spelar en underbar tanda som jag njuter av i den magiske dansarens abrazo. I slutet av en låt drivs musiken upp till en ocean, en våg som med stor kraft slår in mot stranden, för att till slut smälta in i sanden … Det var då jag kände det … contención … När min drivande impuls nästan våldsamt nådde stranden för att lugnt ebba ut i sanden … som den vita sanden som mjukt absorberar havets droppar kändes hans abrazo i det lugnande

slutet …

Liliana, hon den grönögda, klädd i grönt. Hennes gröna klänning , lika grön som hennes havsgröna ögon.

2006

Den betraktande dansaren         söndag 31 dec 2006 

Han står ofta vid baren och betraktar omgivningen intensivt utan att själv bli involverad i den... ser ut att fundera, tänka, vara selektiv. Han är lång och smal och har den typiska danshållningen som ger kvinnan känslan av att vara i en kokong. Nyfiken på hur det känns att dansa med honom tittar jag då och då åt hans håll, men när jag tror att han tittar på mig och vänder blicken mot honom, ser han åt annat håll. Jag har en känsla av att han undviker min blick ... Har lärt mig att det inte går att tvinga fram ett möte, så om det inte går lätt att bjuda upp, avvaktar jag tills tiden är mogen och mötet blir naturligt för oss båda.

En söndag på Canning kom tiden ifatt oss. Våra blickar möttes naturligt. Tangon är så omedelbar. Redan vid omfamningen vet man om man är av samma sort eller inte… Vi är av samma sort, utan tvekan. Han är väldigt känslig för musiken, subtilt låter han den färga varje rörelse. Men det mest fascinerande med honom är att han har en betraktares sätt att bemöta min dans … jag känner tydligt hur han lyssnar in mina rörelser och svarar lyhört på vad han har tagit sig tid att uppleva från mig. Han betraktar min del av dansen med stor uppmärksamhet som om han bevittnade ett under som pågick i hans armar…

Gång på gång imponeras jag av hur dansen kan fungera som en länk till vårt innersta, hur den gör det möjligt att från de allra första orden etablera en djupt personlig dialog med någon man aldrig tidigare har pratat med.

Naturligt … självklart … som om den andra vore en bekant man alltid känt…

– Vi, de hängivna … de förlorade … vi som inte kan leva utan vår dagliga dos av tango … förstår varandra, säger han.

– Ja, det fascinerar mig att tangon som relationsmodell kan vara så omedelbar… så givande … och dessutom mellan en kvinna och en man … alltså inte det enklaste, skojar jag ...

– Jag skall säga att för mig är dansen, när den fungerar, starkare än att älska …

Oj! Inte ens jag är säker på att jag vill ge dansen den styrkan så ivrigt, nästan oroligt, frågar jag honom:

– Men starkare än när du passionerat älskar med någon du är djupt förälskad i?

– Si. Para mi si.( Ja. För mig är det så), säger han väldigt övertygande …

Eftertänksamt tittar jag djupt i hans ögon. Närmast chockad över graden av hängivenhet skissar jag ett leende och betraktande undret som pågår i mina armar går jag in i hans abrazo.

Poema                                     fredag 29 dec 2006 

Öppnar mina ögon under en dans och ser den skrattande dansaren bakom oss. Han dansar med en mycket lång kvinna, ett huvud längre än honom, med djupt urringad klänning. Det finns män som inte tycker om att dansa med längre kvinnor, men det är ingen tvekan om att den skrattande dansaren inte har någonting emot att vara där han är just nu. Han vilar ansiktet mot hennes urringning och sjunger låten med stor inlevelse. Hon, en mycket vacker kvinna med silvergrått långt hår, blundar och utstrålar värdighet.

Den skrattande dansaren blundar när han låter alla de känslor hans hjärta känner passera och modellera ansiktet …

En tanke slår mig då: Båda blundar. Hur kan de navigera? Tittar flera gånger på honom som blundande sjunger den smärtsamma låten som om han vore det gråtande hjärta någon kär kvinna sårat för alltid …

Tittar på henne, värdigt blundande som om hon vore kvinnan det inte gick att leka med …

Men de krockar inte … hur lyckas de?

Funderar lite....

och inser att det här hör säkert till det som inte går att förklara ...

det som bara är till för att njutas ...

un poema, en levande dikt.

Den enda                                  onsdag 27 dec 2006 

Lördagsmilonga där gudinnorna och gudarna träffas för att dansa. Det är redan mycket folk och jag placeras intill ett par som dansar med varandra hela tiden. Till en början tycker jag att det är bra, för då vet jag att ingen cabeceo(att välja sin danspartner genom ögonkontakt o huvudrörelser) från andra sidan himlen kommer att riktas mot kvinnan intill mig, eftersom hon dansar bara med sin partner. Jag lägger märke till att hon dansar mycket bra och är dessutom mycket vacker…

Hon skulle säkert få dansa mycket och bra om hon öppnade sig för andra … Men hon dansar bara med honom.

– Du dansar inte just nu, du tränar bara! säger mannen intill mig till kvinnan som bara dansar med honom.

Vad hon säger, hör jag inte. Egentligen vet jag inte om hon säger någonting, men han fortsätter att högt tala om för henne att hon minsann ändrade placeringen av huvudet under en låt …

Och att det var oacceptabelt, bla, bla, bla…

Jag hör fortfarande inte henne, men han säger att han inte är intresserad av att diskutera saken utan måste få säga att hon praktiserar, hon övar och dansar inte just nu…

Jag får lust att säga till honom att det borde vara förbjudet att dansa med samma partner mer än en tanda … att det är därför hon börjar träna som han säkert också gör …

– Hur mycket är klockan, frågar hon mig. Hon vill säkert veta om jag förstår vad han säger...

Jag får en olustkänsla när jag ser att hon inte reagerar utan fortsätter att dansa med honom …

Kan se hennes sorg över att inte vara tillräcklig … Trots att hon har mer än tillräckligt för att kunna njuta av dansen …

Ser att hennes huvud är spänt, att hon skulle behöva ändra på det, men inte gör det … för att han inte ska tycka att hon tränar … ser att han inte är nöjd … ändå … säkert därför…

Hennes beroende gör att hon inte kan njuta av den hon är … Ser ett hav av killar som säkert skulle uppskatta att dansa med henne … oberoende av hur hon håller huvudet … Ser att lösningen av hennes "dansproblem" finns nära henne, men hon förmår inte se det …

Hon dansar bra men hon är ingen tangokvinna… ännu …

Hon kommer att bli en blomstrande tangokvinna den dag hon respekterar hur hennes kropp vill vara och följer det …

den dagen hon tittar på andra sidan havet och ser att det finns ingen annan dansare som kan göra henne lyckligare än den dansaren hon har inom sig …

den dagen hon förstår, att den enda hon måste se till att inte missa en enda dans med, är sig själv…

Desboca                              rmåndag 25 dec 2006 

Ger El Beso en ny chans, åker dit en torsdag och … jag dansar!

Mitt skeptiska förhållande till El Beso kommer av det faktum att jag aldrig lyckats komma in i dansen där … Man kan lugnt säga att grädden av milongueros finns där, men ingen (som jag ser) bjuder upp… tills idag. För första gången dansar jag tanda efter tanda med mycket goda dansare!

Jag tror att det har att göra med att Chiche, som sitter på Gavitos gamla plats, är där och ofta bjuder upp mig. Vi träffades för första gången i Maipú och han, hur ska jag säga, adopterade mig dansmässigt. Han är en mycket god vän och nästan en kopia av Tete … samma röst, samma sätt att skoja, mycket god dansare … enormt förankrad i golvet och inger en djup känsla av trygghet.

– Du bör röra dig som ett kattdjur, elegant, sensuellt, mjukt men självständigt. Jag vet att du kan så gör det! säger han bestämt.

– Jag hör ditt hjärta, hör du mitt? frågar han och syftar på att jag måste slappna av den högra armen och vända högra sidan av bröstkorgen mot hans vänstra, där hans hjärta sitter. Gång på gång trycker han mjukt med handen på ryggen mitt högra skuldeblad mot honom så att vi blir helt parallella. Han drar ihop våra armbågar på den öppna sidan av abrazon så pass mycket att våra armar vilar på hans bröstkorg … Den öppna sidan av abrazon bjuder lika mycket närvaro som den stängda.

– Visst blir det bättre så, eller hur? säger han.

- Si, du blir som ett universum av subtila rörelser som direkt påverkar min dans …

Jag märker att hans ögon lyser intensivare när jag kallar honom för "universum". Det är ingen tvekan om att jämförelsen gick hem.

Vi dansar Pugliese och en accent i musiken får mitt vänstra ben att rita en virvel i luften …

– Noooooooooo, viskar han chockad. Vad gör du med benet? Det här är ingen show! Vi dansar på en milonga och fötterna ska följa golvet!

– Jag vet, jag vet, det är sant! Jag känner mig som en elefant i kristallskåpet …

Ödmjukt erkänner jag att jag förstör en raffinerad skapelse, full av diskret spänning med att kasta ut en överdimensionerad rörelse som dessutom riskerar tryggheten för andra dansare!

Som tur var lät jag virveln ritas framför mig. Hade jag kastat benet i en boleo bakom oss, då hade jag kanske fått dansa för sista gången på El Beso. Och det kan låta strängt, men jag förstår att det här är en ritual för dansare som förmår göra en upplevelse av minsta intention … i ett hav av andra likasinnade dansare … Där blir det stora, det utåtriktade, tecken på bristande fulländning … så smaklöst fattigt …

– Te desbocas rapido vos eh … (desbocar: när ryttaren tappar kontroll över hästen)och han skojar med att lätt tappar man kontrollen over mig. –

- Siii, skrattar jag och håller med.

– Jag hoppas att du inte tar illa vid dig av att jag säger till vad du kan göra bättre, säger han.

– Nej, inte alls, säger jag. Jag förstår att jag måste lugna mig för att hitta sprängkraften i det subtila. Jag är väldigt tacksam för att du tar dig tid att hjälpa mig att nå dit.

Han torkar mjukt min panna med sin väldoftande handduk och säger:

– Koncentrera dig på musiken och vår dans och du är snart där.

Juletider                            fredag 22 dec 2006 

Ett genomträngande skrik, som om en gris höll på att avlivas mitt på gatan, skapar kaos i det kaotiska lugn som är storstadens andning. Ljudet, skrämmande, når mig framför disken i ett locutorio (internet café) där alla springer till dörren och tittar ut.

En kvinna står mitt på gatan och skriker hysteriskt. Intill henne tar en stor man, vit som ett lakan och illamående, sig för hjärtat. Runt paret samlas snart en folkmassa. Alla gestikulerar och försöker prata med två poliser som i sin tur pratar i var sin mobil.

En kille på motorcykel hade tagit någonting från den store mannen när han i full fart passerade paret. Tror vi. Någon säger det. Stöldtekniken är känd i det här området, så här blir folk bestulna när de promenerar på gågatan. Händer ofta, säger andra.

Plötsligt öppnas folkmassan av en man som kör en kvinna i rullstol och närmar sig offret, mannen, den store, som blir mer och mer blek. När de kommer fram till den bleke mannen reser sig kvinnan i rullstolen upp och erbjuder honom vänligt sin rullstol. Han sätter sig och den nu stående, rullstolbundna kvinnan börjar gestikulera, lika piggt och livligt som de andra och … går utan problem!!!

Med undrande blick tittar jag på mannen intill mig som säger:

– Ah, min vän, i juletider passar Herren på att göra ett och annat mirakel mitt framför våra ögon

Franelero                             måndag 18 dec 2006 

Oh, nooooo! , säger kvinnan intill mig. Här kommer en som säkert kommer att bjuda upp dig, men som du måste akta dig för.

-Han är förresten från Uruguay dessutom…

"Detaljen", att han är från Uruguay, får mig att tänka på en oförskämd landsman som jag mötte tidigare … Och när jag tittar på honom ser jag att det mycket riktigt är samme man!

Es un franelero! säger hon. (Franela= tygbit man använder för att putsa olika föremål).

Me entendes? undrar kvinnan som vill försäkra sig att jag hänger med.

Visst, jag förstår dig mycket väl, för förra året råkade jag ut för den här mannen och jag kommer aldrig att dansa med honom mer!

Han är äcklig! säger hon.

-Vet du vad han gjorde? När vi dansade frågade han om jag hade en partner. Nej, svarade jag, har du? Vet du vad han svarade? "No, no tengo pareja pero tengo cinco hermanas!" ( Jag har ingen partner men jag har fem systrar).

-Förstår du vad han menade? frågar hon.

-No, säger jag nyfiken.

Hon gör en gest med handen som får mig att förstå precis vad han menade …

-Nooooooo, säger jag.

-Det värsta är att han tar tjejer som inte känner honom, fortsätter hon. Som den där tjejen han dansar med nu. Hon sitter här framför oss, med de där två killarna. Jag ska prata med henne när hon är tillbaka.

Så fort tjejen som dansade med "el franelero" är tillbaka ser jag med förvåning hur min bordsdam går direkt till bordet framför oss . Ser hur sällskapet tittar på henne med stora ögon för att snart börja prata livligt. En av killarna är sur på honom för att han bjöd upp tjejen som satt vid samma bord utan att fråga honom … Okänsligt! Provokativt! Så gör man inte!

Jag blev imponerad av att se hur kvinnan intill mig med fullt allvar varnar andra om den här mannen …

Tycker det är skönt att få bekräftat att jag hade rätt när jag såg rött så fort han började prata…

Skönt att jag kan lita på min intuition, men också att veta att andra varnar mig om intuitionen inte skulle räcka till.

Diosas (gudinnor)               lördag 16 dec  2006

När man kommer till en milonga möts man alltid av en milongavärd, som efter att ha pussat varje gäst välkommen följer denne till en plats. Det går alltså inte att själv välja plats, de eftertraktade platserna reserveras for stammisarna.

Traditionen att placera killarna på en sida och tjejerna på den andra gör att man lätt kommer i kontakt med kompisarna på en milonga. Man pratar mycket med varandra mellan varje tanda, under tiden man kastar blickar fram och tillbaka till andra sidan pistan.

Det sitter en kille där som tittar mycket på dig … han vill säkert dansa.

Generösa, öppna, hjälpsamma … och som utan hinder säger vad de tycker …

Väninnor, det är så jag upplever kvinnorna här. Flera gånger har jag suttit bland ett gäng diosas (här är man gudinna om man dansar bra), väninnor, kvinnor i min ålder som verkar ha mycket roligt tillsammans.

En av dem, med det rödaste hår jag sett, kom igår med ett gipsat finger.

– Vad har hääänt? frågade alla.

– Säg inte att det hände vid spisen! skrek en av kvinnorna och hela sällskapet utbrast i ett skratt som tydligt betonade det otänkbara i att hon vistas i den delen av hemmet.

Jag njuter av att höra deras kommentarer och smittas ofta av deras skratt.

– Så få killar det är här i dag!

– Det är helg, kanske därför …hann jag säga när en av gudinnorna avbröt mig med…

– Många äkta män är inte "lediga" idag … Fast en och annan lyckas alltid ta sig hit ändå, tilläger hon med glimten i ögat.

Gudinnorna är väldigt aktiva, såväl vad gäller att ta plats framför männen, som att bjuda upp. När de sitter kan de vifta med handen eller resa sig upp och tydligt bjuda upp killarna. Fördomen att i tangon är det bara killarna som bjuder upp, gäller inte eftermiddagsmilongorna.

Jag är fascinerad av kvinnornas sätt att sensuellt röra höfterna i milongan … deras kroppar ritar en virvel som exakt stämmer med musiken … milongan blir till kvinnans underbara böljande kurvor …

– Jag måste gå! säger gudinnan intill mig.

– Är det för varmt? frågar jag.

– Nej, jag "stämplar", säger hon och menar att maken väntar på henne.

– Jag säger att jag köper julklappar på stan, fortsätter hon.

– Det blir många presenter i år! skojar jag.

Hon skrattar;

– Jag ångrar att jag inte tidigare började gå ut på egen hand … han har säker gjort det … vi kvinnor måste se till att få vårt också, säger hon och medan hon springer ut konstaterar jag att trots helgen lyckas en och annan hustru ta sig hit också

Inte deras              torsdag 14 december, 2006 

I en milonga finns tre sorters dansare. Den man åker världen över för att dansa med, den man inte känner och är potentiell favorit och sist, men inte minst ,den man av olika anledningar inte vill dansa med.

På mina tidigare resor var själva uppbjudandet, att bjuda upp till dans, det mest utvecklande. Den här gången har jag fått behov av att lära mig sätta gränser för vissa viljor.

Den magiske dansaren kastar en inbjudande blick som jag fångar i luften med ett jakande leende.

En av Buenos Aires bästa abrazos öppnar sig för mig när jag kliver in i hans mjuka, sensibla, musikaliska omfamning.

Vi blir ett i en hel låt och jag förundras över hans förmåga att få min dans att bli en del av hans dans. Jag kan inte hejda mig och kommenterar det för honom.

- Det är för att vi hör samma låt, säger han. Du och jag hör musiken på samma sätt, men det finns andra dansare som inte hör den som vi gör. Och det har inte att göra med hur pass musikalisk man är. En gång dansade jag med en tjej som spelar piano i en av de största tangoorkestrarna som finns. Hon är musikalisk men för mig dansade vi olika låtar. Hon dansade en låt som inte var samma låt som jag dansade.

- Man kan inte heller säga att någon dansar bra eller dåligt, utan man dansar bra eller dåligt med en viss dansare, tilläger han.

Efter varje låt, fylld av magi, fortsätter vi vårt samtal kring temat.

- Det första jag lärde mig när jag började dansa tango, var att aldrig glömma att det jag har i mina armar är en kvinna. Och att varje kvinna är unik och jag måste anpassa min dans till just den jag har i mina armar just nu. Jag kan inte köra samma dans med dig som med någon annan…

- Det andra jag lärde mig var att jag skulle göra allt för att få henne att trivas i mina armar för om hon trivs, då trivs jag med.

Jag lyssnar fascinerad på honom och ger hans två första lektioner Väl Godkänt ...

Där i sjunde himlen är jag när en orkan avbryter vårt samtal på pistan.

El Huracan, som dansar med en annan kvinna intill oss kommer fram och säger med ironi i rösten:

- Vilket vackert par!

- No, opaaa! Säger den magiske dansaren.

Med blicken frågar jag El Huracan vad menar han och han svarar med blicken:

Det uppenbara!

Då svarar jag med blicken:

Vad? Du har ingen rätt!

- Han är rolig, han, säger den magiske dansaren när han öppnar dörrarna till sjunde himlen igen.

Men jag blev väldigt besviken på El Huracan som den här gången gick definitivt över gränsen för vad jag tycker är roligt. Tyvärr, för jag älskar att dansa med honon. Men nu klev han in på svarta listan där jag placerar alla som jag måste upplysa om att jag är inte deras.

Pura sangre            onsdag 13 december, 2006

Mina fötter, vilda över lyckan att kunna dansa så mycket, trasslar in sig i varandra…

Aj! Jag känner hur det hugger till när klacken passerar framför den högra foten men glömmer det omedelbart och fortsätter att dansa.

När jag sätter mig ser jag att jag blöder … som Kristus med spiken i foten blöder jag!

Springer till toaletten där jag får hjälp av många … många rekommendationer om att jag ska lägga is på såret … no, no, no säger jag bestämt. Det skulle innebära att jag inte kan fortsätta att dansa, så jag tar en häfta och springer tillbaka till lokalen och sätter mig igen.

Filosofen, mannen med de djupa tankarnana, bjuder upp och kommenterar incidente