 |
Dagbok 2008
Vampyrer lörd 14 juni 2008
Långa.
Smala.
Mogna … dock inte äldst.
Dansar med långa, eleganta, underbara steg, i mitten på dansgolvet …
Och har ett speciellt sätt att titta på en när de bjuder upp …
Uppifrån.
Intelligent.
Självsäker.
Stolt.
Nästan arrogant … som om de bjöd upp med bröstkorgen.
Fast den – bröstkorgen - känns inte så mycket sedan när man dansar.
För i deras vampyr - abrazo omfamnas man av ren energi …
Gudomligt känns det som …
Eller var det dess motsats?…
För man förflyttas ju till en annan dimension …
Dansar till Pugliese …
Laurenz …
De Angelis …
Troilo …
Äcklas av bara tanken på att dansa milonga …
Tangofilosofer som hest pratar om p a u u u s e r …
Som munnen uttalar som om det vore röken av en cigarr.
Och det gäller livet …
Eller var det dess motsats? …
Vampyrer … röker hela tiden.
Lägger sig i någon kista när solen går upp …
Återuppstår när mörkret faller, lagom till kvällens milonga.
Natten i Buenos Aires öppnar sig för mig …
Och jag dansar med vampyrerna …
Vilken Pugliese! fredag 25 januari 2008
Som en pil träffar Pugliese mitt inre så djupt … så djupt! … att det smärtar.
Jag tappar andan när musiken börjar och mitt smärtande hjärta försöker skydda mig genom att omedelbart gömma min blick. Jag blundar, tittar neråt och törs inte höja blicken.Dansen kan börja.
När hjärtat öppnas så totalt gäller det att inte gå upp med fel kille. Jag menar, det är för känsligt. Det gäller att veta vem man bjuder upp så att man inte riskerar smärtan över att hamna i någon famn som inte är bered på det vidöppna hjärtat.
Men att undvika andras blickar måste göras elegant. Att visa att man inte känner för att dansa, för stunden, kan såra även den käraste av blickar.
Utan att höja blicken försöker jag komma ihåg vem som sitter på andra sidan pistan.
Bestämmer mig för att titta till bordet där hövdingarna sitter.
De brukar gå upp på en gång med de utvalda gudinnorna, så sannolikheten att någon av dem är kvar och tittar på mig är minimal. Men musiken påverkar mig så mycket just nu, att jag vågar mig upp endast med ett sådant "säkert kort". Annars får det vara, för hjärtat blöder …känns det som.
Målmedvetet höjer jag min blick mot det enda bord som är möjligt just nu.
Den möts, till min förvåning, av en blick som jag länge har varit nyfiken på.
Den äldste av en tregenerationers milongueros tittar på mig och bjuder upp. Just när hjärtat är som mest sårbart ger ödet mitt dröjande den här möjligheten.
Men, egentligen är jag lite osäker angående den här milongueros dans för jag har dansat med hans son. Enligt min personliga erfarenhet påverkas sonen, som är en ganska känd lärare, negativt av uppmärksamheten han ser till att skapa runt sig själv. Jag har upplevt honom som prestationsinriktad och frånvarande som resultat av pressen från den rollen han befinner sig i. Hade han ärvt den för mig förödande svagheten av sin far?
- Hola! säger jag.
- Hola, säger han med ett brett leende och vi går in i en abrazo som känns lovande.
Löftet abrazon gav håller. Från det allra första steget blir kropparna fullständigt samspelta som om vi inte hade gjort någonting annat än att dansa med varandra i åratal. Impulserna jag får av honom förhöjer intensiteten i mina rörelser som i sin tur ger honom styrka till en ny impuls. Våra dansande kroppar ger näring till ett flöde som saknar ägare och blir starkare än summan av våra enskilda styrkor. Vår dans lämnar oss som individer och blir transcendental, ren skapelse som får eget liv. Jag kommer in i ett tillstånd där mitt medvetande lämnar min kropp och jag kan betrakta vår dans som en skapelse utanför mig själv.
- Vilken Pugliese vi fick dansa till! säger jag, klart lyrisk efter första dansen.
- Si. Värd den första tandan tillsammans, säger han.
- Ja, just det. Jag tror inte vi har dansat tillsammans tidigare, säger jag.
- Nej. Man bjuder alldeles för mycket på rutin och då missar man sådana trevliga överraskningar, säger han och bjuder, ännu en gång, på det förtjusande breda leendet.
Intensiteten i vår dans fortsätter mot crescendo. Vi pratar inte mycket mellan låtarna. Vi är medvetna om att samtalet mellan oss aldrig kommer ens i närheten av den kommunikation som våra kroppar har nått. Vi vill inte störa stämningen med värdelösa ord. Det är Pugliese som talar, Pugliese som vi lyssnar till, Pugliese som öppnar våra hjärtan och förlöser vår dans.
Efter tandan är jag helt uttömd. Sitter under flera tandas, helt tagen av dansupplevelsen och lägger märke till att ingen från andra sidan pistan ens försöker få ögonkontakt med mig. Det verkar som om de förstår att bättre än så blir det inte. Åtminstone inte den här kvällen.
Närmast danslyckan, tar jag ett djupt andetag, reser mig upp och går.
Revanchadag onsd 23 januari
Hon drar allas blickar mot sig.
Böljande långt hår i den underbaraste orange-röda nyans jag alltid drömt om att ha.
Vacker, med en naturlig skönhet trots att hon säkert är runt 70 år, tittar hon på honom med förälskad blick.
-Ett under har hänt! Säger min väninna när jag sätter mig och pekar med blicken på bordet i mitten av milongan.
Den äldste av alla dansare, men tyvärr inte den bäste, den som alla skrattar åt, som ingen tar på alvar, den som spelar pajas och som gjort mig mycket irriterad över sitt patetiska sätt att dansa, han har lyckats få en av de vackraste kvinnor jag har sett, på fall.
För en gångs skull drar inte de dansande allas uppmärksamhet, nu sitter alla vända mot bordet där den äldre mannen sitter med den vackraste kvinnan.
Alla följer varje detalj av deras möte. Han är medveten om det och gör allt för att alla skall se.
Det ingen kan fatta är att hon ser djupt förälskad ut … och alla pratar med varandra hur det kan komma sig … Han börjar dessutom att växa i allas ögon.
- Enda problemet är att han inte har några tänder kvar, i övrigt är han ganska fräsch!
- Hon känner honom kanske från ungdomen … De kanske var skolkamrater och har återträffas efter ett helt liv…
För hon ser någonting i honom som han inte har visat här på länge …
Han pratar med stora gester och håller självsäkert tal för henne och hon bara tittar på honom med förälskade ögon .. .
De går upp för att dansa och... det otroliga händer.
Han, (just han!) som alltid dansar, allmänt irriterande, på telefon avstånd, han, han dansar i tät abrazo med henne! Och hon, hon är djupt förälskad i hans famn.
Fast just då, när han dansar i tät abrazo med den vackraste kvinnan jag har sett, när alla tittar på, när han har fått alla att bli imponerade och fått revansch, just då ser jag paniken i hans blick.
Skrattet, självsäkerheten förvandlas under en sekund till panik … den avslöjande stunden när tvivlet tar över och inte kan döljas … just när hon är som mest förälskad i honom …
Honung i blicken måndag 21 januari
- Vet du vad? säger den mogna kvinnan som sitter framför mig.
Innan jag började dansa tango var jag mor … hustru … yrkeskvinna… En människa, säger hon och höjer axeln med en gest som visar att det var inte mycket värt.
- Tangon gjorde mig till kvinna igen. Förstår du det? K V I N N A, säger hon med honung i blicken.
- Efter en evighet av andra göromål … roller som livet tvingade på mig … opersonifierad … lyckades tangon få mig att vända tillbaka …
- I början var jag mycket rädd för att komma nära män, säger hon och visar med handen att hon stoppade dem på säkert avstånd. Hit men inte längre.
- På de första kurserna tyckte jag att killarna kom för nära. Men sedan blev jag mer och mer säker på mig själv och avslappnad i deras sällskap så att rädslan för närhet förvandlades till längtan … som gjorde mig till kvinna igen… K V I N N A… förstår du det?
Jag kan inte låta bli att fascineras av hennes sätt att säga kvinna … Hon dröjer uttalet för att smaka på varenda bokstav, som vore det honung hon hade i munnen. I ögonen finns njutningen, långsamt o mjukt låter hon ögonlocken falla… M U J E R (kvinna)…
- Det slutade med att jag följde olika killar överallt, mitt i nätterna. Från milonga till milonga, från första till sista tanda, varje natt!
- Att jag vågade! säger hon eftertänksamt.
- Men hade du anledning att vara rädd? frågar jag nyfiken.
- No, egentligen inte. Jag har inte haft anledning att vara rädd, säger hon och honungen lyser upp hennes blick igen…
Arrastrate (kryp) fredag 18 januari
- Two, säger han och visar med två fingrar vad han menar.
- Yo hablo español, säger jag.
- Ah, que pinta de gringa que tenes! Åh, så du liknar en gringa.
- Dos, två boleitos efter varandra, upprepar han
- OK, om du öppnar för det och det passar in i musiken då gör jag det.
Efter några misslyckade steg avbryter han dansen igen.
- Stanna på det benet säger han och pekar på mitt högra ben.
- Ah, no! säger jag, vi måste tyvärr låta mina ben vara i fred. De är rebelliska och har sitt eget liv.
Jag kan inte styra över dem så vi får acceptera det de gör.
- Ah, si, si … Säger han tydligt påverkad av mitt oväntade svar.
Men han kommer tillbaka för plötsligt överraskar han mig med att försöka göra en arrastrada (en typisk scenfigur där man ställer kvinnan i kors för att sedan förflytta henne några meter).
Men jag låter mig inte förflyttas utan går hela figuren, så att det blir ingen arrastrada.
- Arrastrate! (Kryp) säger han och genom det olyckliga ordvalet får han mig helt på tvären.
- Jamas! Aldrig, säger jag.
- Arrastrate! Säger han igen väldigt bestämt.
- No, nunca! ALDRIG, att du får mig att krypa! Svarar jag väldigt skarp.
- Men det är ju en figur, säger han mjukare.
- Ja, jag vet. Men jag kryper inte!
- Buah, säger han uppgiven och himlar med ögonen.
Den instinktive dansaren 15 jan 2008
- Bravo!!! Ma no solo bravo, bravissimo! säger han efter vår första dans och avslöjar sig som äkta italienare.
- Gracias, gracias! Men det behövs två för att dansa tango och du ger vår dans ett unikt utryckt, säger jag.
- Si, si, det stämmer! Jag har aldrig gått någon kurs. Jag experimenterar, låter kroppen vara och följer det. Jag skapar min egen dans. Det jag gör är rena instinkten.
Han bjuder på giros jag aldrig har varit med om och han blir lyrisk när vi lyckas med dessa, det betyder att hans instinkt leder honom rätt.
- Pero vos, vos, tenes el animal adentro! (Men, du, du har djuret inom dig), säger han och visar med hela kroppen hur djuret inom mig lever…
Oj, Gud, jag måste hålla mig för att inte falla i skratt, på spanska låter "djuret inom dig" inte alls smickrande. Men hela hans attityd visar att han menar väl.
Han fortsätter att livligt beskriva "djuret inom mig" men jag går in i mina tankar för jag sympatiserar med hans "annorlunda" sätt att använda språket. Drar paralleller med min egen situation när jag utrycker mig på svenska. Jag blir glad över att se hur mycket av det man faktiskt menar uttrycks med kroppen . Hans breda leende, den mjuka blicken och händerna som visar hur han upplever min dans säger mycket mera än det "felaktiga" uttrycket han fick fram.
- Vill mycket gärna dansa vals med dig så sök min blick när nästa tanda vals börjar säger han.
- Ok, ok! Säger jag när vi skils efter tandan.
När valsens första takter börjar försöker jag nå honom med blicken, men snart är hela dansgolvet fullt och vi kan inte se varandra. Vi försöker få ögonkontakt mellan de dansande paren men misslyckas i nästan en hel låt. Till sist kan vi se varandra i ögonen och bekräfta viljan att dansa.
- Oj, Gud, så svårt det var att bjuda upp, säger jag när vi möts.
- Ja, men det blir mycket sexigare så! Om det blir svårt, om man inte får det man vill på en gång då blir det sexigare! säger han med ett brett leende och sin fria spanska.
Jag inser att han dansar tango som han pratar, kreativt, personligt, instinktivt. Han får det att fungera, för det han gör kommer inifrån.
- Jag gick i pension i år, kommer att bo här i Bs As och dansa så mycket jag har lust till! Bättre än så här kan jag inte ha det någon annanstans, säger han med ett ansikte som personifierar drömmen om den goda framtiden efter pensionen.
- Trivs du här bland porteños?
- Claro! Porteños är en blandning av italienare från Rom och Napoli. Väldigt utåtriktade, vill ha kontakt med alla och menar väl, så visst trivs jag här!
Caramelos 13 jan 2008
- Vill du ha en karamell? frågar kvinnan som sitter vid bordet intill.
Jag undrar vad hon har under den lilla duken på bordet när hon nu avslöjar att det är karameller.
Hennes bord är träffpunkt för flera milongueros och milongueras som efter varje tanda stannar till för att växla några ord med bordets värdinna och smaka på en karamell eller kex som hon vänligen bjuder på.
- Vad har hänt med "mushiken", säger en av kvinnorna i gänget. Henne såg jag första gången jag var i Buenos Aires. Då satt hon på en milonga, utan att få dansa, tills hon somnade! Det var enda gången jag önskat dansa man. Bara för att bjuda upp henne… Hon verkar må toppen och jag hör nu att hon uttalar sh i stället för s.
- Shi, jag har alltid två par "danshskor" med mig, uti fall! säger hon till värdinnan under tiden hon tar pappret av en karamell.
Sällskapet träffas på el Arranque varje måndag. Jag gillar att sitta nära deras bord för de pratar mycket om tangokulturen.
- Jag måste erkänna att jag markerar nästan ingenting, säger en av milongueros.
- Vad ska jag visa en sådan kvinna? säger han och pekar på en av kvinnorna i gruppen. När hon redan kan allt? Jag låter henne dansa och tar det själv väldigt lugnt!
Bordets värdinna frågar mig om jag är därifrån och vi börjar prata.
- Jag har dansat länge. För många år sedan dansade jag med Copes, vet inte om du vet vem han är. Nuförtiden när någon som inte känner mig bjuder upp säger jag, med den respekt som tangon förtjänar, att jag kan dansa bara lite. Inte sällan möts jag av att killen säger att han är lärare. Lärare! Och grabben tittar på golvet hela tiden! Herre gud! Men om du är lärare, hur kan det komma sig att du tittar på golvet när du dansar? frågar jag. För jag är ödmjuk men om han inte är det får han höra det!
Och hon fortsätter.
- Andra kan bjuda upp, och ha skjortan utanför byxorna! Man ser inte det när han sitter och tackar ja men om killen har skjortan utanför byxorna då säger jag på skarpen: Om du inte kan stoppa skjortan innanför byxorna, bjud inte mig flera gånger! Jag säger det, direkt, för elegansen är viktigt!
- Mannen ser till att paret fungerar framåt och kvinnan kollar vad som händer bakom paret, säger hon.
- Men det finns många killar som inte gillar att kvinnan tittar bakåt för de tolkar det som om hon inte litar på honom, berättar jag.
- Ah no! Tro mig, om killen säger så kan han inte dansa! Det är bekant, koden bjuder mannen att alltid titta framåt och kvinnan tittar bakåt. Jag ser nuförtiden många kvinnor blunda när de dansar och det ser ut som om de somnar. En kvinna som somnar! Herre gud! Var har man sett det?
Hennes blick tackar ja till en kille och hon går upp för att dansa.
Jag kan inte låta bli att le. Varje gång hon är uppe och dansar kommer, som en liten fågel, en av kvinnorna i gänget och snabbt tar en karamell under bordet när värdinnan inte ser på …
Den fängslande blicken 9 jan 2008
Ett hav av blixtrande blickar korsar det tomma dansgolvet när en tanda startar. Cabeceo, att bjuda upp med blicken, tar över och dansparen bildas ett efter ett enligt särskilda koder.
För mig avslöjade en erfaren dansare att det gäller att ha ett system och vara snabb. Man tittar först på den man helst vill dansa med för att snart, om man inte får napp, fortsätta med nästa man helst vill dansa med, osv. Är man inte tillräckligt snabb blir den utvalda uppbjuden av någon annan…
Jag måste erkänna att i början var jag lite rädd för den här aspekten av tangokulturen. Jag var osäker på hur min blick kunde tolkas. Min erfarenhet blev däremot mycket positiv. Cabeceo är ett subtilt språk man lär sig genom användning och som berikar ansiktens uttrycksmöjligheter utöver ordets annars ensidiga dominans. Att kunna kommunicera, på flera meters avstånd, utan att säga ett enda ord upplever jag som väldigt spännande.
- Här på Cachirulo utövar vi bara cabeceo, så undvik att komma direkt till bordet för att bjuda upp. Här respekterar vi kvinnorna! sa DJ:n i högtalarna på en känd milonga och applåderna följde hans allvarsord.
Hans ord kändes lite hårda. Men förvisso, som kvinna vill man inte ha en massa killar som kommer och bjuder upp direkt vid bordet. Det blir svårt att välja då. Socialt är det dessutom känsligt att tacka nej. Man vill inte såra någon men samtidigt vill man kunna känna efter med vem man vill dansa just den här tandan. Med cabeceo tackar man bara ja … genialt!
Min blick söker runt de bord mina favoriter sitter, och fastnar. Naivt, utan att förstå stundens allvar försöker jag fortsätta, befria mig, men jag släpps inte …
Min blick har blivit fångad av en mycket intensiv blick från andra sidan pistan! Mörka, strålande ögon håller min blick paralyserad.
Utan att en sekund släppa min blick reser sig den fängslande blicken och börjar gå mot mig.
Utan att reagera, eller ens förmå tänka om jag verkligen vill dansa med dansaren bakom den fängslande blicken, fortsätter jag, som hypnotiserad, att hålla min blick kvar. När den fängslande blicken är någon meter ifrån mig är laddningen, som får mig att känna mig som den utvalda, så stark, att hela jag blir generad. Mitt ansikte sviker mig och avslöjar, genom att smälta i ett mjukt leende, att jag är helt förlorad, har givit upp, inget motstånd är möjligt…
Den fängslande blicken stannar framför mig och jag reser mig upp. |
